"Ondast gör det i huvudet"

redje januari 2016.
Ryggsäckarna är fulla av metall.
Dundret blänger vredgat ner på de små människorna vid bergets fot.
Kanske kommer Sofia Mattssons mest magiska ögonblick ske i Rio de Janeiro i augusti, men för att förstå måste vi backa ett halvår.
För det är här magin föds.

Sofia Mattsson är jagad av en gengångare.
Det är tolv minus och molntungt över Gällivare. Orolig vind. Hon skyndar upp för Dundrets storslalombacke, hackar ner känghälarna i snön för att finna balansen. Därbakom hasar en monstruös varelse fram, den är sävlig, ryggradslös, med hängande tentakler och kletigt tryne.

Sofia är Sveriges bästa brottare. Monstret var en gång reporter och utlovades en intervju uppe på toppen.

Träningen är Sofia Mattssons tuffaste inför sommarens OS i Rio de Janeiro. En klättring på 1,4 kilometer, 400 meter i fallhöjd, maxlutning 42 grader, bärandes en ryggsäck packad med järnvikter. Halva din kroppsvikt, i Sofias fall 27 kilo, i reporterns drygt 40. Det är som att kånka en tolvåring på ryggen. Ramlar du går det inte att resa sig på egen hand.

Värst är axelbanden. De borrar in i huden, stryper blodtillförseln och får armarna att domna, att dingla slappt som gardiner.
Sofia stoppar tummarna under banden och älgar på uppåt pisten, med ryggen framåtlutad för att inte falla bakåt och bli liggande. Reportern är trögare, hans mun skummar ur sig en omänsklig vätska, den smakar järn.

En tredjedel av backen är besegrad, det känns som att tio tredjedelar återstår.

Sofia Mattsson har som tradition att bestiga backen på julaftons morgon, men då utan ryggsäck. Dagens prövning är hårdare. Den påfrestar bål och lår, tarvar stabilitet och styrka, men mest testar den pannbenet.

Det går inte att bära vikter upp för Dundrets storslalombacke. Hjärnan intalar dig att stanna, den höjer rösten.

Det här går inte.

Samiskans tuoddar betyder lågfjäll, vilket har försvenskats till skidanläggningens namn Dundret. Nyss stod reportern och brottaren vid fjällets fot och var ivriga.

Vad ska du tänka på under klättringen?
– Att komma upp så att jag får stanna och vila.

Var gör det ondast?
– Ondast gör det nog i huvudet.

Brukar du nynna på en melodi, eller tänker du bara uppåt, uppåt, uppåt?
– Jag vet inte varför, men jag brukar räkna. Jag tittar ner och räknar tjugo steg, sedan tittar jag upp. Så tittar jag ner och räknar till tjugo igen… Sedan tittar jag upp och står på nästan samma ställe som jag började på. Då är det lite jobbigt.

Hur känns det att vara mitt i backen?
– Det är jobbigt i benen, men nästan lika jobbigt i ryggen. Man ska bära vikterna. När det är så pass brant får man inte alltid fäste. Man kämpar för att ta sig uppåt, för att man inte ska halka ner igen.

Längdåkaren Johan Olsson har beskrivit att han är rädd inför ett hårt träningspass. Han vet att det kommer att göra ont. Känner du också rädsla?
– Nej, men när jag ska bestiga Dundret vaknar jag och tänker på det direkt. Man har oro i magen. Man vet att det kommer göra ont. Därför kan det vara skönt att komma till träningar och inte veta vad som väntar. Om det sedan är jättejobbigt får man ta det därifrån och köra sitt bästa.

Vad händer om det inte skulle göra ont när du tränar?
– Då finns det någon annan som tränar så att det gör ont. Den personen kommer att bli bättre än jag.

***

FAKTA

Sofia Mattsson

Namn: Sofia Mattsson
Ålder: 26
Klubb: Gällivare SK
Meriter i urval: VM-guld 2009. EM-guld 2010, 2013 och 2014. Vann också Europeiska Spelen (ES) 2015, vilket också klassas som europamästerskap.
Familj: sambon Robert Rosengren och systern Johanna Mattsson är båda landslagsbrottare. Den andra systern, Lisa, brottas också medan pappa Karl-Erik Taivalsaari är tränare. Mamma Catrin har (hittills) inte sysslat med brottning.
Viktklass: Har tagit mästerskapsmedaljer i allt från 51 till 59 kilo, men från förra säsongen och fram över OS gäller 53 kilo.
Sofia om sin teknik: Förut blåste domaren och då var det full fart rakt framåt. Det är jättebra ibland, men ibland kan det vara bra att avvakta och vänta på rätt läge i stället för att slösa på energin.

idandet är inte Sofias fiende utan hennes mål. Det är ingen idé att fly, för passerar du inte smärttröskeln kommer någon annan att göra det. Så tänker brottaren och så tänker varelsen som sjavar bakom henne. De stirrar på kängorna och räknar i etapper om tjugo steg.

Kylan berör dem inte, tre fyra fem, andningen rosslar, axlarna värker, det går inte, åtta nio tio, fötterna glider på den packade snön, tretton fjorton femton, det går inte, munnen skummar, arton nitton tjugo.

Det går inte, självklart går det inte, men till slut går det ändå.

Sofia Mattsson är uppe flera minuter före sin förföljare. Håret som sticker fram ur mössan är vitfruset, hakan darrar av kyla.

– Nu är det skönt att vara framme. Det tänker man hela tiden: kom fram, kom fram, kom fram, säger hon när den förföljande zombien nått upp och börjat anta människoskepnad igen.

Jag ville kräkas men det gick liksom inte. Var var det värst för dig?
– Branten. Det var jobbigt och samtidigt svårt att få fäste. Man måste ta i för att trycka ifrån.

Vad händer nu?
– Nu har vi gått halvvägs, nu ska vi tillbaka.

På nervägen kanar vi på rumpan i de jävligaste lutningarna. För att undvika ryggskador glider vi med väskorna i famnen. Ett axelband går av på min, snart har jag tappat bort Sofia i diset, men i jämförelse med att klättra uppåt är hemresan lindrig.

Väl nere går vi in i en värmestuga där det bjuds russin och varm saft.

Påfrestande träning är en del av Sofia Mattssons liv och verkar leda till lika delar skador och framgång. Som att den ena kan inte finnas utan den andra.
Vid tiden för vår träff har hon vunnit fem guld (EM, ES och VM) och skadat sig fem gånger (fot, knä, vardera armbåge, hand). Utöver det har hon samlat ihop flera silver och brons – och ådragit sig lika många blessyrer i tår, armar och axlar.
Det är som att ett guld kostar en skada, tänker jag, fast meningen kanske är okänsligt formulerad.
Trots tio år i världseliten saknar Sofia Mattsson en OS-medalj. Att slita sig upp för ett berg med molande rygg är en av alla hennes metoder för att vinna den.

– Mitt mål är att få ut all potential i Rio. Resultatmässigt är det en medalj, säger hon.

Varför har du ingen redan?
– Det är en mix av många saker. Hård konkurrens. Jag har inte lyckats prestera på max och haft lite otur med lottningen. Ingenting har stämt till hundra procent.

Hur ska du fira om du vinner guld? 
– Jag har tidigare tänkt på saker jag ville ha efter vinster, men sedan märkt att det inte behövs. Efteråt mår man så bra ändå.

Du är uppvuxen här i Gällivare men bor i Helsingborg. Din sambo Robert Rosengren, som också är landslagsbrottare, sa till mig att ni har börjat hiva ut möbler ur lägenheten för att få plats med mer träningsutrustning där.

– Ja. Vi kallar lägenheten för Labbet. Det började med att vi köpte en roddmaskin för att träna alternativ kondition. Sedan utökades det med en träningscykel. Sedan blev det en stor whiteboard så att man kan skriva upp hålltider.

Finns det inga gym i Helsingborg?
– Jo. Absolut. Men det ska vara lättillgängligt och inte finnas några ursäkter.

Inredning då?
– Nej. Om Robban hade fått bestämma kunde vi ha ännu mer saker, men jag tycker ändå att det kan få finnas en soffa. Men inte mer.

***

ranska grottmålningar daterade till 13 000 f Kr utgör det första kända tecknet på att människor brottades i annat syfte än att döda. Brottning nämns i Iliaden, var med i antikens olympiska spel och har med undantag för år 1900 utövats på alla sommar-OS.

15 000 år efter de första matcherna tilläts också tjejer tävla i olympiska sammanhang. I premiären 2004 vann japanskan Saori Yoshida lättviktsklassen, vilket hon upprepade 2008 och 2012. Därtill har Yoshida tagit guld i de 13 senaste världsmästerskapen. Ska Sofia Mattsson vinna Sveriges 29:e OS-guld i brottning måste hon alltså slå en utövare som är mer segervan än Alexander Karelin.

Du har förlorat tre VM-finaler mot japanskan, men i höstas i Las Vegas tog du åtminstone ledningen och föll bara med 2–1. Hur mycket har du närmat dig henne?
– Svårt att säga, men känslan är ändrad. Förut har jag stått på prispallen och varit nöjd tvåa. Tänkt att hon var bättre och förtjänade att stå överst. Men sista gången var jag inte helt nöjd, det kunde lika gärna ha varit jag som stod där på högsta platsen.

Så det var en milstolpe?
– Det känns absolut så.

Dina möten med henne har gjort dig känd i Japan. Ger du intervjuer i japansk media?
– Det händer. Brottning är en stor sport där och hon är deras största stjärna.

Hur är de intervjuerna?
– Japanska journalister har en viss kultur, de är ödmjuka. Fast hon är den stora favoriten och de har ett komplett lag frågar de mest om hur det ska gå för mig. Jag har alltid blivit bra bemött. De har stor respekt för brottare.

Inga galna shower med blinkande lampor och kulörta katter och dataspelsfigurer?
– Nej, jag har aldrig varit med i en sådan show. Däremot har jag blivit tillfrågad om MMA.  De har fått upp ögonen för mig i och med att kampsport är stort i Japan och andra asiatiska länder. Jag har ett namn som de känner igen. Det är nog därför de frågar.

Hur ställer du dig till erbjudandet?
– Jag lägger all min tid och fokus på brottning och har inte funderat så mycket på det än. Jag har inte ett det som ett alternativ utan mest tänkt att jag inte har tid. Men man ska aldrig säga aldrig.

Yoshida har förlorat två gånger: 2008 mot Marcie van Dusen och 2012 mot Valeria Zholobova. Har du sett de matcherna för att ta reda på hur hon kan besegras?
– Ja. De var väldigt bra på sitt försvar. Man blir stressad när man möter henne eftersom hon anfaller ibland, men hela tiden visar att hon kommer. De har stannat kvar och hållit sin plats. Det är chansen.

Vi kastar i oss några russin till. Min röst hackar av köld och ansträngning, Mattssons verkar återhämtad men belåten. Årets köttigaste timme är över.

Så har Sofias kropp klarat påfrestningarna: 

26-åringen vet inte exakt vad konkurrenterna utsätter sig för på vintern, men baserat på ett träningsläger i fjol torde Dundret vara i tyngsta laget också för dem. Under två veckor var Sofia Mattsson i Kina där deras landslag förlade nio timmar om dagen på brottarmattan. De behövde be tränaren om lov ens för att gå ut och köpa ett äpple.

Själv avstod hon dagens tre sista timmar, men upplevde ändå att hon tog ut sig hårdare än kinesiskorna som var lite av ögontjänare. De lydde sina auktoritära ledare, men sölade när ingen såg på.

– Jag tror att det är bättre att träna effektivt och låta viljan komma inifrån, säger hon.

***

i halkar in på dopning. Trots att brottning belönar kraft och explosivitet är den tämligen skonad från kvinnliga fuskare. Sofias värsta minne är av ett prov som inte togs.

– För två år sedan blev jag kallad att lämna blod- och urinprov, men de bad mig gå efter det ena. Jag fick inte lämna blodprovet fast jag bad om det, så jag var nervös hela den kommande månaden. Skulle jag få hem ett besked att jag vägrat lämna blod? Man litar inte helt på dem, inte jag i alla fall.

Brukar testerna generellt vara svajiga?
– Vissa funkar hur bra som helst, men andra… vad ska jag säga? Du lämnar ditt prov och får stänga burken, men…

Har du någon gång erbjudits preparat som du misstänker var otillåtna?
– Nej.

Tror du att någon av dina motståndare på OS är dopad?
– Jag vill inte tro det. Om jag skulle tro så ger jag motståndaren övertag. Det vore att erkänna sitt underläge. När en match är som hårdast måste jag ha känslan att jag har tränat hårdare än den andra.

Så i en jämn match hjälper det att tänka ”jo, du är stark, men du har inte gått upp för Dundret med järnvikter i ryggsäcken”?
– Lite så.

Utanför fönstret sträcker sig backen okuvligt uppåt himlen. Sofia tittar dit. Den gick att besegra den här gången också.

– Och så tänker jag att om du skulle försöka hade jag ändå hunnit upp före dig.

***

I mars flyger Sofia Mattsson till Riga för att brottas EM. Hon vinner fyra raka matcher på fall och tar sig till final mot vitryskan Iryna Kurachkina.
Efter 53 sekunder är också den matchen över. Sofia är starkare, kvickare, smartare och vinner karriärens sjätte stora guld.
– Jag ville väldigt gärna vinna och få med mig självförtroendet inför sommarens OS, säger hon i segerintervjun.
Fyra månader senare har OS-truppen resfeber. Snart flyger de mot Sydamerika. Sofia Mattsson genrepar hemma i skånska Klippan och sparrar mot en polsk brottare. Mitt i ett träningspass dyker polskan, attacken är låg, Sofia försöker parera – men något går snett.
Hon blir liggande. Träningen stannar upp. Knäet smärtar. Läkarnas undersökningar visar att det kommer att krävas veckor av rehabilitering, veckor som med nöd och näppe finns.
Vad händer nu med idrottaren som varit en av Sveriges främsta det senaste decenniet? Ska motgångarna till slut bli fler än triumferna?
Jag skickar ett sms: jag fattar om allt känns svart och jävligt, men hur mår du?
Inget svar. Lika tyst två timmar senare. Jag antar att hon misströstar, att all den makalösa viljan inte biter mot den bistra verkligheten.
Sedan piper mobilen.
Hej. Jag lägger all tid och fokus tillsammans med SOK:s resursteam på att få både knäet och kroppen i så bra form som möjligt fram till artonde augusti. Då är det dags. Sedan får vi se vad som händer.