"Är jag som är lejonkungen"

Vi måste börja med lejonet.

Jag paddlar intervaller med en av världens bästa kanotister, det låter rysh rysh från de brittiska maskinerna, 20 000 kronor styck, men alla intryck skingras av det levande lejonet som härjar i Vaxholms Kanotsällskaps klubbhus.

Snart kommer vätskorna att sippra ur mig, svett ur porerna, kräks ur halsen, blod ur händerna. Snart ska Petter Menning prata om den andliga upplevelsen när hjärnan frikopplas och han betraktar sin kropp utifrån, likt en själ som blickar ner på sjukhussängen, men hallå, det är ett lejon här!

– Min mormor brukade kalla mig Lejonet för att jag är född i lejonets tecken. Hon skickade bilder och vykort på lejon. När jag blev vuxen frågade min mentale tränare om jag hade en bild som ger kraft. Ja, det hade jag. Sedan fyra år tillbaka är jag Lejonkungen.

På din hemsida sitter du på en guldtron bredvid två lejon. Vad har du för självbild?

– När det är svårt att fokusera tänker jag att jag är ett lejon. Jag ligger lugnt och väntar på att attackera. Marit Björgen hade en bild av en tiger i träningsväskan. Jag har ett lejon på min kanot.

Är du en lejonhane eller -hona?

– En hane, trots dynamiken att honorna jagar. Lejonkungen som tar det lugnt tills man ska ta zebran. Då smäller man till.

Vad är zebran?

– Det är guldet. Mållinjen. Först.

Har du sett ett levande lejon?

– Nej, men det är en liten dröm. Åka på safari. Nu är det symbolen som jag använder.

Borde fler ta efter och vara djur?

– Ja. Ett djur, en bild eller en färg som gör att man kan tro på sig själv. Samma sak om du skriver reportage. Vissa perioder känns allt bra, men när det är tungt behövs något annat.

Så har Petters kropp klarat idrottens påfrestningar: 

Tillbaka till träningspasset.

Vi sitter på varsin paddelmaskin, lejonet Menning och vildhästen Bergström. Vid hel minut brassar vi på i 30 sekunder, vilar i 20, paddlar långsamt i 10 och maxar sedan igen. Tre intervaller per block, åtta block totalt.

Menning tävlar i kanotens sprintdistans, 200 meter. Ett lopp tar 34-35 sekunder, maxfarten nås efter 40 meter, resten är en kamp mot smärta och trötthet.

Dagens träningspass är ett av Mennings tyngre fram till sommarens OS, men dess 24 sträckor har väldigt lite med tävlingsbelastningen att göra. 28-åringen behöver dem för att orka vårens fartpass. Det är träning för att inte gå sönder av kommande träning.

När en nybörjare gör samma sak spelar det ingen roll om hen ser sig som en vildhäst. Huden mellan tummen och pekfingret spricker. Synfältet krymper. Mjölksyran attackerar som kväljningar i halsen, den välbekanta metalliska sältan når gommen, efter den sista halvminuten faller jag ner på marken och drar åt mig en soptunna.

Petter sitter kvar på sin maskin. Tröttkörd, tycker jag mig se inifrån tunnan, men kapabel att svara på frågor.

– På slutet är det flåset som tar emot. Jag får, som du, att det vill komma upp saker ur magen, säger han.

Varför gör du det här?

– Det finns en guldmedalj i Rio som jag inte har tagit. Den drömmer jag om.

Kan du inte köra lite mindre hårt och ändå ta medalj?

– Jag tror inte det. Jag vann VM med tre hundradelar. Det är nog det här som krävs.

***

n timme senare sitter vi på varsin flätad stol i klubbhuset. Det är lite dragigt, gult ljus, men vyn över den frusna viken utanför är värd att skriva dikter om.

Petter Menning skalar sin andra banan, innanmätet är ljusbrunt och geléartat. Han slukar det.

– Jag käkar inte kosttillskott. Jag testade och blev dålig i både kroppen och magen och ändå inte starkare, säger han.

Så du lever på kvarg och banan?

– Ja. Bara vanlig mat. Det kan bli en smoothie med bönor och havregryn. Är det en helt vanlig müslibar kan jag äta den, men så fort det är artificiellt med protein går det bort.

Har du erbjudits förbjudna preparat?

– Nej. I Sverige har man generellt inte så stark dopningskultur. Utomlands ser jag saker, men det är aldrig någon som har erbjudit mig.

Vad ser du utomlands?

– Jag har varit på träningsläger och sett deras tränare gå och dela ut olika grejer till dem i smyg. Det är uppenbart vad man ser.

Pratar du om idrottare i världsklass?

– Det var ett klubblag när vi var på träningsläger utomlands. Och det åker dit folk. Det händer. Statistiskt sett är det några som håller på och dessutom ett stort mörkertal.

Var är det de får?

– Allt möjligt. Piller och sånt där.

Misstänker du att någon av dina motståndare på OS kommer vara dopad?

– Jag försöker att inte tänka att det kanske är han eller han. Men statistiskt sett är det alltid folk som gör det. I tävlingssituationen måste jag ha rena tankar. När jag sedan lägger av kan det bli annorlunda. Då får vi se om jag vill göra något mer.

När vi paddlade nyss kunde jag i ett par intervaller formulera i ord hur trött jag var. Sedan blev jag dummare och dummare och till slut en grottmänniska. Upplever du samma sak?

– Ja. Det blir svårare att tänka klart. Det blir svårt att räkna på klockan hur långt det är kvar. Det verkar som att man blir dummare under passet, men efteråt blir smart igen.

Vad har du för relation till smärta?

– Hatkärlek. Smärta är nödvändigt för att kunna träna så som jag behöver. När jag var yngre gillade jag inte att känna smärta och det gör jag inte nu heller, men det krävs så jag har vant mig. Det är mitt sätt att ta mig högst upp på pallen på OS.

En gång pratade jag med OS-guldmedaljören Henrik Nilsson om smärta. Ibland blev han så trött att det gjorde ont i tandköttet.

– Ja, ibland kan det kännas ut i tårna, på ställen det inte borde göra ont. Ibland ser jag mig själv utifrån när jag har mjölksyra, man försvinner från kroppen medan den fortsätter.

Det låter andligt.

– Ja. Det är svårt att beskriva på andra sätt.

Kroppen blir en maskin som liksom inte är du?

– Ja. Och så försöker jag tänka när det är jobbigt. Då måste jag tänka att det inte är jag själv som gör det. Om hjärnan fick bestämma skulle den lägga ner, därför får den inte vara kopplad till kroppen.

Har hjärnan ens makten att be kroppen sluta?

– Nej. Då är det viktigt att bara genomföra intervallerna som jag tänkt.

Är det i kanot som i löpning: det är coolast att vara sprinter?

– Självklart. Det är inget snack om saken. Det går snabbast. Det är en relativt ny gren i kanot, de äldre som inte tävlade på 200 meter förstår den inte, men börjar respektera oss.

***

ikt paddelns rörelse har Petter Mennings karriär gått upp och ner, över och under ytan. Svängningarna märks om vi gör nerslag i de senaste sommarspelen.

2000 var han ett barn som hellre hängde i träningslokalen än hemma hos pappa som drack för mycket. Målet var mindre att bli kanotist på heltid utan mer att få ett andra hem, en trygg zon, en kanal att rikta energin genom. 2004 hade han tagit stora kliv mot den svenska junioreliten. Han var han en välkammad kanotgymnasist i Nyköping som på storbilds-tv såg Henrik Nilsson och Markus Oscarsson vinna OS-guld på K2 1000 meter i Aten. Av en slump satt en tårögd Gert Fredriksson bredvid och i det ögonblicket kände Petter sig som en del av något större; där sitter legendaren, där jublar idolerna, här är jag som ska ta över.

2008 hade han tagit studenten och flyttat till Vaxholm, satsningen var kompromisslös, framtiden ljus och fyra år senare…

Fyra år senare var det 2012 och Petter lunkade runt på ön. Han var 25 år och less på sin sport. Någonstans sändes kanottävlingar från London, kollegor och rivaler stred om medaljerna, men han tittade inte.

– Jag missade OS 2012 med minsta marginal. Den motgången var så stor att jag undrade om jag skulle fortsätta eller inte.

Var det seriösa tankar på att lägga av?

– Ja. Men på ett sätt inte. Jag var ganska nere och många andra trodde inte att jag skulle komma tillbaka, men jag bestämde till sist att jag också en dålig dag måste vara bra nog att komma till OS. Förstår du?

Jag tror det.

– Så jag förbättrade maten, träningen, det mentala. Det är möjligt att jag inte hade varit så här bra om jag inte hade missat OS.

2013 vann Menning EM- och VM-guld. Nu har han tagit medalj i fyra raka mästerskap och är bredvid Sarah Sjöström och Sofia Mattsson Sveriges största hopp i Rio.

Han verkar i en rörelse med tunga svenska traditioner. 1870 paddlade skotten Mac Gregor från Trondheim till Sundsvall och spred vid ankomsten sin sport över landet. 1933 knep den ärevördige Nils Wallin silver i milaloppet i det första Europeiska mästerskapet och fem år senare regnade gulden ner för Sverige när Vaxholms Kanotsällskap stod som värdar för tidernas första kanot-VM.

Andra världskriget sköt upp bildandet av ett internationellt förbund, men året efter freden samlades kanotgräddan i Stockholm för att gå samman i ICF (International Canoe Federation) och rösta fram svensken Jonas Asschier som första ordförande.

Sverige står i dag på femton OS-guld i kanot, vilket placerar oss på fjärde plats i maratontabellen.

Petter Menning dricker upp den sista kvargen. Bananskalen har mörknat när han svarar på vilket mål han har med tävlingarna i Rio.

– Guld.

Men du missade de förra spelen?

– Ja.

Och ändå ska du vinna?

– Ja.

Är det inte rimligare att gå in och sikta på medalj av det skälet, att du inte vet hur OS fungerar?

– Nej. Om jag tänker medalj är det nära till fjärdeplatsen. Vill jag ta guldet så kanske jag kommer hem med medalj.

Hur stor procentchans har du att ta guld?

– Statistiskt sett ska jag ta silver. Mark de Jonge från Kanada har slagit mig på VM, men å andra sidan slog jag honom på de andra tävlingarna vi körde. Det är inte långt bort.

Om du är ett lejon, hur visualiserar du de Jonge?

– Inte som något jag ska säga högt. På tävling går man in i beast mode. Då tänker man ”den där är för kort, den där för loj, den där har konstig frilla och den där ful kanot”. Där och då försvinner respekten för dem. Sedan efteråt är jag hur bra kompis som helst med dem.

Om någon utanför elitidrotten hör om beast mode, lejonkungen och ditt smeknamn Pete the Meat, hur tror du att de reagerar?

– Folk får tycka vad de vill. Jag tror att alla skulle må bra av att tro på sig själv mer. Då når man sin potential.

Vad ska du unna dig om du vinner OS-guld?

– Tårta. Jag får välja sort om jag tar medalj. Evelina, min fru, bakar.

Och det är allt?

– Nej. Hon hämtar på flygplatsen om jag tar medalj också, annars får jag fixa hemfärden själv.