"Rio är primetime"

lockan 09.30 tejpas Sveriges största medaljhopp i judo ihop för dagens grispass.

Klockan 15.00 åker Sportbladets reporter till akuten för att röntgas.

Det här är ett reportage om vad som hände däremellan.

Allt börjar i ett trångt rum utanför Stockholm. Har ni varit hos en kiropraktor är inredningen bekant: en ryggrad i plast, knän i genomskärning, certifikat från utbildningar, lukt av liniment.
När sjukgymnasten Jörgen Sandberg synar sin patient låter han som en besiktningsman på bilprovningen som ställts framför en rostig rishög.

– Kolla här. Och här. Och här.

– O jävlar.

– Och det har blivit blod här. Slappna av, lugnt och fint. Det kanske inte är jättehelt men vi får tejpa upp den igen.

På britsen ligger Martin Pacek. Hundra kilo Kristianstadkille med armar som ekens grenar, ben som dess rötter. 29-åringen är nyss hemkommen från ett träningsläger i Vitryssland och fortsätter bygga muskler i SOK:s lokaler ute på Bosön.

I går hade han fyra träningspass: tre ordinarie och ett lugnare med barn. Nu är klockan halv tio, han trampade testcykel en halvtimme i morse och måste lappas ihop till nästa ansträngning.

22 år som judoka har lämnat sina avtryck. Bruten fotled, trasiga menisker, avslitna hamstringsmuskler, krossat båtben. Vänster axel har hoppat ur led tio gånger, antalet fotstukningar är tresiffrigt. Han har diskbråck och brottaröron, ena stortån har vrickats så ofta att den har svällt, därför måste höger sko vara en storlek större än vänster.

Jättehel?

Det blir han inte av tejp, men det är heller inte målet. Jörgen gör hälen arbetsduglig, kanske borde ryggen få sig en omgång men tiden är för knapp. Om ett par minuter börjar träningspasset som jag är medbjuden på.

Martin Pacek reser sig, lägger vikt på den behandlade foten, jodå, och tar med oss genom korridorerna.

– Saker som gör ont på vissa gör inte alls lika ont på mig. Vi landar hela tiden på mattan, det är påfrestande för kroppen, men man bygger upp smärttröskeln.

Gillar du när det gör ont?

– Nej, det tror jag inte att någon gör.

Är det innerst inne skönt att se motståndaren få ont?

– Det beror på vilken motståndare det är, men nittionio procent är inte kul att skada. Det ska vara inom ramarna.

Så har Martins kropp klarat påfrestningarna: 

I en luftig friidrottshall samlas landslagets juniorer och seniorer, olympier och paralympier. Den yngsta är knappa arton, den biffigaste bär stålmannentröja, den längsta är Martin Pacek och den klenaste är sportreporter. Förbundskaptenen Robban Eriksson varskor oss att dagens pass blir jobbigt.

Vi joggar ett par varv. Värmer upp med skivstänger. Hänger på vikter – mina stora som assietter, Martins som familjepizzor – och hetsas till något som kallas sitt- och styrkefrivändningar, en form av tyngdlyftning med knäböj och armsträckning. Tio set av varje, närmare hundra muskelbrännande repetitioner.

Nästa övning är vad förbundskaptenen syftade på med sin inledande varning. Under tre ursinniga minuter ska vi växla mellan aktiviteterna, sedan vila en minut och gå på det igen, igen, igen, igen. Sammanräknat kommer det bli 90 frivändningar, 180 armhävningar och 270 djupa knäböj.

– Är ni redo? Vi kör när klockan piper, säger Robban och det är klart att vi inte är redo, vi är skraja, men så tittar jag på Martin och ser 197 centimeter lugn. Han ler.

Vi stånkar i gång, svettas, härdar ut. Martin är medtagen, han spänner käken så att han får underbett, men mellan flåsen peppar han mig och stålmannen.

– Vila resten av kroppen när du gör armhävningar, säger han vilket låter lika görbart som att andas under vatten eller vissla med rumpan.

Resten av passet är min syn blurrig, jag svär rakt ut i luften, fyyyfaaan, och tänker på betydligt grövre svordomar. Klockan piper för sista gången och tjugo judokor sjunker ihop. Åååh. Tröjorna är mörka av fukt. En blodåder bultar vid Martins tinning men giporna pekar uppåt.

Vi rundar av med att pina underarmarna, en vickande rörelse med skivstången längst ut på fingrarna för att träna greppstyrkan. Det känns som tusen nålar, miljoner, miljarder, och till slut kvider till och med Martin.

Skrev jag vad judo betyder, förresten?

Ju är japanska för mjuk. Do för väg. Så här är det att vandra längs den mjuka och följsamma vägen.

***

udo är inte så vrålgammalt som det kan verka. I slutet av 1800-talet klumpades ett par jujutsustilar ihop till en sport som visades upp på OS 1932, blev ordinarie 1964 och numera arrangeras i sju viktklasser.

I judo bär du vit eller blå dräkt. Slag och sparkar förbjudna, kastas du ner på rygg heter det ippon och då är matchen över. En utövare kallas judoka, fast Martin Pacek svänger sig ibland med det ledigare judonisse.

Någon sådan kommer jag inte att bli. Efter fyspasset tar vi av skor och strumpor, knyter bälten om midjorna och kliver upp på en vadderad matta.
Vi är framme vid passets lätta del, att stå mittemot varandra som i pardans och sparra. För Martin Pacek är träningen repetitiv, rörelser med handleder och fötter ska automatiseras, bli instinktiva, ske utan att hjärnan bromsar. För mig är det obehagligt att ha leende, supersnäll hundrakiloskille som rycker i min jacka med ekarmar.

Vi gör en svängom och tre till. Jag blir allt mer självsäker, då Martin anfaller med en häl. Jag fastnar med foten i en skarv, det känns som att gädda biter mig i vristen. En best med glödande tänder, en helvetesfisk som vill mig illa.

Jag segnar kraftlöst och ynkligt ner. Haltar undan och ser resten av passet med en ispåse tryckt mot foten. Den blånar, svullnar, om köttklumpen liknar något alls är det en säl.

***

n timme senare tar vi ett avskilt bord i lunchmatsalen. Efter 90 minuters tungfys behöver Martin Pacek drivor av mat. Han snittar  över 6000 kilokalorier om dagen, det är mer än vad skidåkare skyfflar in inför femmilen.

På brickan trängs biff, fisk, pastasallad, ris, potatis, sex mackor, en liter lingondryck.

– Ibland är det svårt att äta så mycket, då blir det att man tvingar i sig. Äter man inte tillräckligt får man ångra sig nästa pass, säger han.

Han berättar om sin pappa. På 80-talet kom den polske landslagsbrottaren Ryszard Pacek till Haparanda. Han blev kvar i Sverige, flyttade till Skåne, träffade en tjej och fick två barn.

Parvlarna Martin och Robin började snart brottas och hittade till judon via kompisen Goran. Storebror Martin var en talangfull tonåring som slog igenom med en tredjeplats i Grand Prix 2010 men skadade låret och missade London-OS 2012. Efter en knackig höst 2015 har våren gått bättre och i slutet av maj vann han brons i världscupsfinalen.

Båda bröderna är uttagna till OS i Rio: den kompaktare Robin i viktklass -81 kilo, den längre Martin i -100.

– Brottare är grövre, starkare, som min lillebror ser ut. Jag har fått mammas kropp, säger Martin.

Varför gick det sämre i höstas?

– Det var en tung period. Jag var högt seedad men hade otur när jag mötte en iranier, en jappe, en georgier. Efter matcherna tänkte jag ”fan vad dålig jag är, varför attackerade jag inte?”, men nu kan jag se att det var stolpe ut-förluster. Det var bara en svacka.

Har du någon gång övervägt att ge upp karriären?

– Nej. Jag är stubborn. Tjurskallig. Jag hade länge haft Rio som mål, för i Rio är jag vass, Rio är primetime. Jag är inte ung, inte gammal, jag är bra.

Vad tjänar man som judoka?

– Vi har stipendier från SOK som vi lever på, men det är svårt att klara sig om man inte gör monsterresultat. Jag fick 2000 euro för tredjeplatsen i Rotterdam, men då går 20 procent till coachen och en del i skatt. Det blir inga pengar av det.

Är det därför du och din bror har startat en insamling som går till er satsning?

– Ja, för att optimera och slippa oroa sig. Kunna käka det man vill, kanske köpa nya löparskor.

Så inte en krona går till snygga jeans?

– Absolut inte, vi har kanske kommit upp i sjutusen var, tror jag, och de behövs.

Vad har du offrat för att komma hit?

– Allt det materiella. Alla grejer man ser kompisar i samma ålder ha. Bil, vissa har hus, all tid man vill ha med sin familj. Jag och tjejen (Karoline) älskar att åka till dem i Skåne, men har inte hunnit sedan i november.

När tänkte du senast att det inte var värt det?

– De tankarna kommer när det är som jobbigast. När man är borta i tre veckor i Japan, där det är tidsskillnad och man är trött och sliten. Men min tjej är psykolog och beskrev det skitbra: Martin, du kan ha en dålig dag, men när jag kollar på dig på träningen lyser din kropp upp av att sparra. Du älskar sporten.

Martin berättar att Karoline klipper ur alla artiklar om sin kille. Inför OS figurerar han på mjölkpaketens baksidor, därför har hon sköljt ur och torkat sex kartonger, kanske kan de bli en tavla, kanske en mosaik.

– Det är jäkligt häftigt att vara med på mjölken. Jag brukar fråga kassörskorna eller kassören: känner du igen den här killen? Senast sa han: det är ju du. Det är lite töntigt men roligt. Lite stolt får man vara.

Maten är ilassad, Martin ber om ursäkt en femte gång för min skadade fot fast han är oskyldig. Vi tar avsked vid parkeringen: han ska förbereda sig inför nästa pass, jag måste till akuten.

– Vad har hänt? frågar sjuksköterskan när hon ser min deformerade fot med den monstruösa stortån.

– Judo.

Tre röntgenbilder visar att skelettet är helt, det är bara muskler som tagit stryk. En rejäl inre blödning. Två stukade tår. Det blir alvedon och hård lindning, en större sko på vänstern än höger.

En vecka senare bränner eldgäddans bett fortfarande, jag haltar och ömkar mig. Jag snubblar in på Martin Paceks Facebook och märker att han har varit i kroatiska Porec på ännu ett träningsläger.

När jag ringer svarar han från flygplatsen i Frankfurt.

Du smet på ännu ett läger? Hur orkar du det?

– Jag sover så mycket som möjligt, äter så mycket mellanmål och snacks och mat som jag kan. Du blir van vid tung träning till slut, jag har gjort det i många år och härdats.

Hur hade en vanlig person mått efter en vecka med din träning?

– Den hade dött kanske? Nej, men det hade varit tufft. Ett pass, tre pass, det kanske går, men en vecka? Det blir svårt. Man skadar sig. Ja… hur är det med foten?

Den är svullen. Hur många såna skador har du haft i livet?

– Jävlar. Förlåt. Men ont i foten? Jag har ont i foten nu. Den är fortfarande blå efter en annan sak som hände på Bosön.

Hur löser du det?

– Vi tejpar och kör.