"Kroppen mår så dåligt"

vintras var det surt att heta Khaddi Sagnia. Något ledsamt hände i privatlivet, exakt vad är hemligt, så hon missade flera träningspass. På inomhus-VM i Portland i mars kom notan. En sena i högerlåret klarade inte av tävlingsbelastning så 21-åringen linkade ifrån gropen gråtande.

Två månader senare skyller inte Khaddi på någon annan än sig själv.

– Jag var slarvig. Jag gjorde inte mitt bästa. Så synd. Det får vi försöka lösa nu.

Hon hoppar på testcykeln och trampar sig igenom uppvärmningen. Två pass om dagen sliter på benhinnorna så hon joggar ogärna i onödan.

– Det här är fan jobbigt. Ibland mår kroppen så dåligt att jag bara vill ligga i sängen. Men med tanke på min förra uppbyggnad måste jag ge allt de här månaderna. När jag väl står på OS går det inte att säga oh my god, varför tränade jag inte bättre? Varför sprang jag inte?

Jag sätter mig på cykeln intill och trampar i hennes takt. Det kan inte vara mer än tio grader i Friidrottens hus i Göteborg, huden knottras när vi kliver av och stretchar medan tränaren Katrin Klaup instruerar oss.
Hennes A5-block är nerklottrat av krokiga blå tecken. I mina öron är det ett gytter av siffror och ord: två gånger fyrtio, tre gånger trettio, skipping, tripping, kanske heter något flipping också.

Hjärnan förstår inte, men snart kommer benen att göra det.
Vi löper några vändor, sida vid sida, och Khaddis insats är faktiskt inte så märkvärdig. Efter ruscherna vänder jag snabbare och joggar i högre tempo tillbaka till utgångspositionen. Jag bräcker ett OS-hopp, ändå är det jag som tillrättavisas.

– Du måste gå tillbaka. Gå! Annars kommer benen att dö snart, säger Katrin.

Aha, jag har underskattat inledningen. De första tio rusherna är en baggis jämfört med de kommande tio, för att inte prata om nästa. Khaddi Sagnia spänner ett kardborreband om den muskulösa magen. Det är fäst vid vad de kallar en släde, ett snöre knutet i en metallvikt. Med tyngden på släp kutar hon ett par turer och växlar över till mig.

Jag springer en gång. En gång till. Tredje gången tänds en eld i höger lår.

– Märker du nu? frågar Katrin. Gå mellan övningarna!

Estländskan Katrin Klaup är värd ett eget reportage. För 25 år sedan erbjöds den forna balettdansösen ett stipendium för att utvecklas som friidrottstränare på valfri ort. Hon flyttade från Tartu till Göteborg och blev sedan kvar. Nu är hon en 62-årig dam med estnisk träningsoverall, vita lockar och finurligt flin. ”Bedårande” vore lockande att skriva om det inte hade rört sig om en fysiologisk expert med hårt befallande ton.

– Prata inte!

– Högre knän!

– Stretcha vaderna!

FAKTA

KHADDI SAGNIA

Ålder: 22

Klubb: Ullevi FK

Meriter i urval: Femma på VM 2015, guld i tresteg på ungdoms-OS 2010, fyra SM-guld.

Familj: Mamma Sutay, född i Gambia, och sju syskon.

Tränare: Katrin Klaup från Estland

Andra delar av den här artikelserien har fokuserat på ett grispass, på en timmes smärtsam mangling av muskler och lungor. Men träningen med Khaddi Sagnia är inte mördande. I morgon kommer låren värka och ryggen vara stel, jo jo, men inte på samma sätt som efter bergsklättringen med Sofia Mattsson eller paddlingen med Petter Menning. Jag kommer inte ligga kvidande i sängen och gnaga på handflatan för att kanalisera plågorna.

Skillnaden för Khaddi är att grispassen kommer tätare. Nästa är redan i kväll, därpå ett i morgon bitti, sedan i morgon kväll. En ordinär uppbyggnad är hård, men en uppbyggnad ett OS-år då man slarvat under vintern är ännu köttigare. För den fullständiga upplevelsen bör en vara med alla veckans tolv pass.

Khaddi har sina knep för att stå ut. Hon tar aldrig trapporna utan åker hiss. I duschen riktar hon munstycket mot vaderna och växlar mellan iskallt och brännande för att öka cirkulationen. Hon sover mycket, skrattar mycket, äter mycket.

Andra halvan av träningspasset är inriktad på koordination och rytm, vilket Klaup förordat sedan hon tog över Sagnias träning. Vi hoppar jämfota och trippar över låga häckar i en halvtimme och pustar sedan ut.
– Förut joggade jag inte ner. Jag hatade det. Men nu så måste jag göra det för att få den återhämtning jag behöver, berättar hon och lägger armen om sin tränare.
Katrin tittar illmarigt på sin adept.
– I fjol var du jättebra, för två år sedan var du jättebra. Nerjogg, uppvärmning och stretch, allt var bellissimo, men den här hösten… medan alla värmde upp var Khaddi på toa.
– Jag värmde upp där, säger en Khaddi och låtsas vara förnärmad.
Vad gjorde du på toa? Gömde dig?
– Nej. Oh my god, jag försökte, men uppvärmning och nerjogg är mina svagaste sidor.
Katrin Klaupp igen:
– Det är inte så att benen inte klarar av det. Det är mentalt. Jag förstår att det är jättetråkigt, men idrott är så. Du känner inte att det är bra och fint om du inte har gjort tråkiga saker också.
Samtalet är så uppsluppet att det är svårt att värdera orden som sägs. De två skojar med varandra, varvar ironi med allvar, men kanske är Katrins ord nyckeln till nästa steg i Khaddis karriär. Eller så är det bara vänskapliga pikar.
Nåväl, efter träningen går vi till grannbyggnaden Frölundaborg och tar hissen upp till lunchrestaurangen där Khaddi äter gratis. Hon applåderar av förtjusning åt lasagnen.

Khaddi Sagnia har gambiska föräldrar och är född i Helsingborg. Som femåring gick flyttlasset till Göteborg och via den årliga tävlingen Angeredscupen kom hon i kontakt med friidrott.

Hon föll för sportens exakthet – centimetrar, sekunder, vinnare, förlorare, rekord – men började friidrotta i en förening först som fjortonåring.

– Vi i vår familj har alltid varit träningsapor. Jag har dansat och testat basket, men drogs till friidrotten för att det var så roliga människor. Vi umgicks, sov i samma säng på tävlingar, allt var roligt och inget så seriöst.

Khaddi var ett sällsynt råämne. Hon var högljudd och populär, men också exemplariskt träningsvillig. På två år gick hon från nybörjare till guldmedaljör i tresteg på ungdoms-OS – och vidare. Seger i Finnkampen för seniorer, SM-guld, debut i Diamond League och svenskt juniorrekord i tresteg: 13,65.

I februari 2012 förberedde sig 17-åringen för en friidrottsgala i Globen. Hon var spänd. Satsningen började bli allvar, det märktes på omgivningen, på att hon hade skickats till Stockholm för reklamplåtning inför tävlingen. Folk skulle betala för att se henne hoppa.

Tur då att kroppen var stark. På sista träningen flög Khaddi på atletiska gräshoppsben över sitt personbästa, förväntan steg, och sedan, sådär i förbifarten, förändrades henne liv.

– Jag var klar med passet men rastlös, så jag mötte upp resten av gruppen som höll på med lådhopp. Men jag var ouppmärksam, kom snett och satte mig ner. Något var fel med knäet.

Snedsprånget gjorde inte ont, det kändes skumt. Khaddi tog stöd på en ledares axel, sköljde knäet i kallvatten, men obehaget försvann inte. Hon for till sjukhus, stelnade till i bilen, öppnade bildörren – och PANG så anföll smärtan.

Så har Khaddis kropp klarat påfrestningarna:

En likblek Khaddi leddes till undersökning där läkarna konstaterade att korsbandet var av. Domen var ofrånkomlig, men 17-åringen kunde inte ta in den.

– Du måste operera.

– Operera vad?

– Du är skadad och måste operera.

– Vad menar du, operera vad?

Khaddi kom inte till Globen. Hon kom inte till junior-VM i Barcelona eller någon annan tävling på två år. Hon kom aldrig tillbaka som trestegare utan blev längdhoppare.

– Fast jag gillade inte längdhopp så himla mycket. Tresteg är ingen överraskning, till och med publiken vet på två steg – pam, pam – om det kommer bli bra. I längdhopp springer du, hoppar och vet sedan inte om det blev långt.

En 17-åring snubblar, förlorar två år och kan inte längre utöva sin idrott. Det låter ångestframkallande.

Khaddi, som har stark gudstro, kokar i stället ner incidenten till en liknelse. Tänk att du ska på långresa men i sista stund ångrar dig och stannar hemma. Sedan kraschar planet. Då är det inte en tillfällighet att just du klarade dig. Du skulle inte dö den dagen. Det var bestämt.
Hon nickar mot det egna knäet.

– Ibland händer saker som du inte förväntar dig. Det kan vara till det bästa.
Kanske utövar Khaddi Sagnia en av världens äldsta idrotter. Eller så gjorde hon det före knäskadan. Historiker är ense om att en hoppgren ingick i de ursprungliga olympiska spelen i det antika Grekland, men tvistar om vilken. Klart är att sprången gjordes med vikter i händerna till tonerna av rytmisk flöjtmusik för att underlätta koordinationen.

Men var det längdhopp eller tresteg?

Det är frestande att svara det första eftersom det låter mer ursprungligt med ett hopp än tre. Men en forntida resultatlista har väckt forskares misstro, för där hävdas att Phayllos från kolonin Crotone (i nuvarande Italien) vann en tävling på 16,7 meter. Stämmer det måste stegen ha varit fler. Hur taktfast flöjtisterna än spelade kan killen knappast ha flugit så långt utan mellanlandning.

I det moderna olympiska programmet har längdhopp funnits sedan starten 1896, men det dröjde 52 år tills tjejer tilläts delta. I spelen 1948 flög Ann-Britt Leyman 5,57 meter och vann brons, vilket är Sveriges hittills enda OS-medalj på damsidan i längdhopp.

Khaddi Sagnia kan ta den andra. Hon var VM-åtta i fjol och personbästat 6,78 hade räckt till femte plats i OS i London 2012.

Där i lunchrestaurangen drar Khaddi Sagnia upp planer för livet. Ur henne flyger tankar som är svåra att sortera: väller de fram för stunden eller är det seriösa livsmål?

Hon vill plugga ekonomi, men aldrig sluta sporta.

– Jag lovar dig att jag hoppar fem meter när jag är 75 år. Det ska jag gå för. Jag ska bli veteran.

Hon vill ta körkort för att förverkliga en dröm.

– Jag såg en skitsnygg brun cab utanför min brors hem. Jag ser mig sitta i den en sommardag i Kalifornien och ha på låten ”Miss California” och så flyger mitt hår.

Det svåra är att prata om den nära framtiden. Hur stor medaljchans har hon egentligen i Rio?

– Jag ska till final och sedan kan vi prata.

Hon skrapar upp den sista lasagnen på gaffelkanten men blir så exalterad över tanken på OS att hon inte stoppar den i munnen.

– Om jag tar medalj firar jag med en bakelse. Nej, en hel prinsesstårta. Oh my god, hela världen skulle veta att jag firade. Det hade varit fest och när jag säger fest menar jag FEST.